Olivers mamma!

God dag!

Jag som funderar väldigt mycket har grubblat över varför jag egentligen började blogga...Det är egentligen inte alls min grej, men ändå sitter jag här i stort sett varje dag och skriver något...Jag tror att bloggen är lite utav en sorts terapi för mig eller något, det är skönt att bara få skriva något utan några som helst prestationskrav, utan bara skriva utan att tänka...
Blir så himla mkt seriöst och tungt skrivande i utbildningen, så ibland känner jag bara att jag måste få sitta och smattra på tangenterna utan att min axlar är betungande med en massa krav och prestationsångest..!

En del människor använder sin blogg som en sorts dagbok, men det är jag aldeless för privat och "sluten" för att våga eller vilja göra...Egentligen skriver jag ju bara om mitt liv i stora drag, vad jag sysslar med på dagarna och en del tankar och funderingar...Men den som läser den här bloggen kommer aldrig att lära känna den "riktiga" Linda, och ta del om hennes alla funderingar och känsloliv...Nepp, jag är som en liten mussla som bara öppnar upp mig och delar med mig av mitt innersta liv till dem jag litar på till fullo, alla runt om i "cybervärlden" ska inte få veta vem hela jag är, nepp, då skulle jag nog känna mig på tok för blottad..!!

Så alla mina älskade människor som finns runt omkring mig, och som känner "hela" Linda, tack för att ni finns!! Ni är mina stöttepelare som jag kan öppna upp mig för, utan att jag ska känna mig "blottad"....
Mina underara vänner - Ni är guld - bättre vänner finns inte!
Min familj - Min största och mest ovärderliga trygghet!
Min son - Utan dig är jag inte hel
Min kära sambo - Tack för att du alltid finns vid min sida, och för att du är världens underbaraste pappa till Oliver! Du har ett hjärta av guld! Älskar dig <3
(och mina djur är inte att förglömma, ni får mig att må bra..."Lite skit under naglarna gör att man alltid har båda fötterna kvar på jorden!")

Nu har jag varit tillräckligt känslomässig...så nu sätter jag punkt för detta inlägg!